Det pågår ständigt en länge saker runt mig som jag inte lägger märket till eller får reda på. Detta inser jag är helt i sin ordning i de flesta fall men då och då dyker det upp något i efterhand som inte borde ha missats, som bara inte får missas…
När sådant händer är min akuta reaktion ren ilska. Ilska på att hemska saker händer men framförallt på att jag är alltför självupptagen för att se var som pågår med de jag tycker som allra mest om. Jag brukar hävda att man kan släppa en bomb utan att jag vaknar när jag väl har somnat men vad värre är så kan bomber falla runt om mig utan att jag noterar det trots att jag är vaken.
Det är så mycket som pågår i mitt huvud så jag glömmer ibland bort var jag är och varför jag är där. Jag förlorar mig i tankar framför datorn, tvn, vid telefonsamtal och vid samtal ansikte mot ansikte. Det är som ett radiobrus inuti huvudet som jag varken kan stänga av eller bestämma volymen på… ett brus som här en tendens att kapsla in mig i mig och mitt så allting annat skjuts åt sidan. Jag skulle vilja ha förmågan att dämpa bruset och se lite mer av alla fina, härliga och rara människor jag har runt omkring mig. Att bara kunna lyssna och vara. Jag inser dock att jag aldrig kommer bli direkt bra på den biten, bruset kommer först helt enkelt men som tur är har jag förstående människor runt mig som (förhoppningsvis) accepterar och tycker om mig trots och tack vare just det…
